Några av mina naturfilmer

Mitt stora äventyr

Min vän fjällräven

Fjällräven tillhör hunddjuret och väger 2,5-5 kilo. I storlek är den ungefär som en katt. Världspopulationen överstiger 100 000 individer. I Skandinavien finns (2011) ca 200 vuxna varav 120 i Sverige och 80 i Norge. I Finland finns ingen känd föryngring sedan mitten av 1990-talet ...

Vildmarksfåglar

Vildmark. Själva ordet beskriver en stämning, en storslagenhet. För mig är det ändock främst ljudupp-levelser. Tranparets triumfrop utifrån myren. Sångsvanarnas hälsningsceremonier. Spillkråkans dova trumvirvel, för att nu nämna några av ingredienserna. Jag har i den här filmen, kanske mer än tidigare, lagt vikten på naturens egna ljud. Från de små, nästan ohörbara, till de kraftfulla ljudliga. Allt för att försöka skapa den riktiga vildmarksstämningen, långt från vardagens buller och stresstillvaro. Mötet med några av mina hemmamarkers representanter. Alla symboliserar de själva begreppet vildmark. En del av den svenska naturen där människan är åhörare och betraktar med förhoppningvis Hänsyn, Respekt och Ödmjukhet som färdkost.

Möte med fjällpiparen

Äntligen sitter jag här igen. Lyssnar till tystnaden. Upplever ljuset och just idag, känner den första aningen av vår i luften. Jag har bestämt mig för att i år vara på plats och möta fjällpiparen. Jag vill följa honom hela säsongen här uppe på kal-fjället. Äntligen sitter jag här igen. Våren är så påtalig på högfjället. Man nästan ser förändringen, timme för timme. Det känns i hela kroppen . . . . .

Året på fjället

Visst är väl vi nordbor privi- legierad? Vi lever ju i en del av världen som har årstider. Året på fjället handlar om ett årsvarv i mina hemmamarker, Tänndalen i västra Härjedalen. Vi möter myskoxarna. Vi får uppleva dubbelbeckasinernas märkliga arenaspel ett sent majdygn. Då sjunger blåhaken, midnattssolens mästarsångare, han som har soliststämman i fjällets symfoni . . . . . 

Sagan om myskoxen Ingemar

Sensommaren 1971, vandrade en grupp på fem, förhistoriska, djur in från grannlandet i väster. Denna djurart, som först såg dagens ljus någonstans i Centralasiens hög- land, för ca 17 millioner år sedan, kallas “den skäggige” av inhuiterna. Vi känner den som myskoxen, Ovibos moschatus. En djurart som levt sida vid sida med både den sabeltandade tigern och mammuten, men som till skillnad från dessa, överlevt både istider och dess mellanperioder. I trakterna av Rödfjället och Brattriet i Härjedalen har denna, från Norge, invandrade grupp alltsedan början av 70-talet haft sina vinterbetesplatser. Här föddes tjuren Ingemar år 1995. Det är om honom, och hans flock, denna film handlar om.  

Samtal med en lavskrika

Mina drömmars skog. Hit söker jag mig så ofta jag har möjlighet. Här finns tystnaden, lugnet och stillheten. Det är så här jag vill uppleva en riktig skog. Nattskaren gör att det bär över-allt. Att åka skidor här och nu känns näst intill overkligt. Jag är på väg till ett möte. Så har jag gjort varje dag den senaste månaden. När jag närmar mig vår mötesplats börjar jag locka. Jag vill berätta att jag även denna morgon kommer punktligt. Till en speciell stubbe kommer jag för ett samtal med en lavskrika. Det blir femte året i år med samma ritual. Vi t.o.m. visslar på samma korta melodi när vi träffas.  

Vildrenens år

Under årmillioner har vildrenen vandrat över fjäll och tundra, anpassad till ett liv på dessa, våra

nordliga, breddgrader. Och varje höst, när fjället brinner av färger, har rentjurarna utkämpat väldiga brunstkamper för att föra släktet vidare. Det gäller ju att säkra just sina arvsanlag för kommande generationer. Redan långt innan människosläktet var påtänkt, betraktade fjället dessa kraftmätningar.

I myskoxens rike

I drygt 40 år har vi här, i västra Härjedalen, haft förmånen att ha en liten grupp urtidsdjur i vår fjällvärld. Myskoxen, Ovibos moschatus, eller ”den skäggige” som inhuiterna kallar honom. I 17 millioner år har denna djurart vandrat på planeten jorden. Våra förfäder lyckades utrota myskoxarna från Skandinavien, men nu, äntligen, är de tillbaka. Men för hur länge? Många frivilliga krafter försöker hjälpa till, men det räcker nog inte, tyvärr. Myskoxen räknas helt enkelt inte tillhöra vår svenska fauna. De finns inte. Ändock har jag sett dem med egna ögon under drygt 20 år nu. Jag har t.o.m. gjort denna film med dem.  

Blåhaken, midnattsolens mästersångare

Kuorga, fågeln som är stor som en människa

I tusental rastar tranorna varje april vid Hornborgarsjön i Väster-götland. Men, när hon sedan styr kosan norrut, mot häcknings-platserna långt däruppe på de nordliga ödemyrarna, blir hon Kuorga. Fågeln som är stor som en människa, som samerna kallar henne. Då blir hon vildmarksfågeln. Skygg och svåråtkomlig. Det är om livet vid den ödsliga hemma-tjärnen filmen handlar. En film om väntan, stämningar och ljud. Mycket ljud. 

Med tranorna mot söder

Varje höst, när tranplogarna drog mot södern, kände vi en längtan att följa efter. Tänk att få se deras

vinterkvarter. Drömmen blev till verklighet hösten 2000. Det var då som min fru Ylva och jag fick möjlighet

Alfågel - israndens fågel

Det var den 28 april som våren, den så efterlängtade, kom till utskärgården. Och den kom denna gång ovanligt dramatiskt. På en enda eftermiddag fylldes vikar och fjärdar av spelande fåglar. Som vanligt är det alfågeln, israndens fågel, som anländer först, och för varje timme flyger nya småflockar in från söder. Flockar av ejdrar kommer också i långa band, inflygande mot öppet vatten. Till skillnad mot alfåglarna, är detta deras hemmavatten. För alorna är Roslagsskärgården bara en rastplats.

Varanger - Porten mot ishavet

Vi har väl alla våra smultronställen. Platser dit vi längtar, både i sinnet och i verkligheten. Ett sådant smultronställe, som hamnar högt upp på önskelistan är Varanger-halvön, Skandinaviens nordöst-ligaste hörn. Nu, äntligen, har jag kunnat göra en fi lm om denna fantastiska plats. Jag har tagit hjälp av en liten vadarfågel, mosnäppan, för att illustrera den korta tundra-sommaren som råder på dessa nordliga breddgrader. Mosnäppan övervintrar i Västafrika. Men varför gör hon sig då besväret att, varje år, flyga ända hit upp till Varanger-halvön för att lägga sina ägg? Jo, här är ljust dygnet runt, detta är midnattssolens land. Detta, plus överflödet av mygg, gör denna långa resa mödan värd.  

Fågelfangaren

I drygt 50 år nu, har Lars Broberg ägnat praktiskt taget all ledig tid åt att fånga och ringmärka fåglar. Framförallt är det rördrommen, denna sägenomspunna och sällan sedda ”vassdjungelns doldis”, som blivit till en utmaning. Genom sitt intresse för fåglar och fågelfångst har vännen Lars kunnat förklara och även i tid, slå larm om faror som hotat, med hjälp av sina fåglars numerära upp- och nedgång. Han har kunnat visa behovet av vissa områdens skyddsvärden och därigenom, i tid, kunnat hejda förstörelsen av oersättliga delar av vår livsmiljö. Lars Broberg är ett levande bevis på den enskilde människans betydelse för sin omgivning. En film om en man och hans fåglar.

Nattsångare

De ljusa nordiska sommarnätterna vid en mellansvensk slättsjö är något av det mest spännande och upplevelserika man kan få vara med om som fågelvän och naturälskare. Det är en värld oåtkomlig för oss människor, mystisk, sägenomspunnen, kanske ibland t.o.m. skrämmande.

Låt oss därför skarpa våra sinnen till det yttersta och gå ut dit, ut till gränslandet. Där marken gungar vid varje steg. Dar sumpgasen bubblar upp i hålorna efter stövelstegen. Där doften av rå, fuktig, kall dimma omsluter oss. Till en värld av ljud. Till nattsångarnas eget rike.

Fjällfåglar

Att få vandra ut på fjället, just i brytningstiden mellan vårvinter och vår, är för mig årets höjdpunkt. Att möte ljuset och ännu en gång få uppleva allt detta välkända man längtar efter. Och nu är jag inte längre ensam härute. Många andra som, likt jag själv, längtat hit ut, har kommit tillbaka. Blåhaken, lappsparven, dubbelbeckasinen och fjällpiparen. Alla tillhör de fjällets fåglar och det är dem jag nu får återse och, inte minst, åter får lyssna till.

Nordisk vildmark -  skärgård

Den 28 april kom en kraftig nordvästvind svepande in över utskärgården. 23 meter per sekund, och plötsligt lossade hela Norrfjärden från land, och har isen väl satt sig i rörelse kan ingenting längre hejda den.

Ännu en gång visar den nordiska vildmarken sin styrka. Med islossningen kom vårfåglarna. Ejder och alfågel dominerade de första dagarna. De hade legat ute till havs, vid iskanten, och bara väntat på detta tillfälle.

I detta landskap möter man, under sommaren, en blomsterprakt av sällan skådat slag. De solvarma hällorna blir ibland helt översållade av färggranna blommor. Det nordiska vildmarkens yttersta utpost, där himmel och hav möts, är en upplevelse, oavsett årstid, för både ögon och öron.

Nordisk vildmark - mina drömmars skog

Detta är mina hemmamarker. Jag känner varje träd, varje stubbe i denna del av den nordiska vildmarken, den jag kallar "mina drömmars skog". Det har till och med blivit så att efter alla dessa besök, har djur och fåglar börjat betrakta mig som en naturlig del av skogen, alltså ingen fara. Förmodligen är det inbillning, men jag vill ändock tro det. Jag är privilegierad som får spänna på mig skidorna och längs de osynliga, men ändå så välkända, stigarna skida fram genom ett landskap där jag får uppleva, inte minst, skogens alla ljud. Ty just ljudupplevelsen är, denna gång, starkare än någonsin. Välkomna till "mina drömmars skog"

Nordisk vildmark -              fjället i mitt hjärta

Fjället i mitt hjärta är en hyllning till det landskap som jag haft som hemmamarker sedan början av 90-talet. Även denna gång är det årstidsväxlingarna som är själva tråden i filmen. Vårvintern med det magiska ljuset. Flyttfåglarnas ankomst och med dem alla ljudupplevelser. Fjällrävar, myskoxar, dubbelbeckasinspelet, blåhaken, midnattssolens mästersångare, fjällpipare, lappsparv är några av fjällets innevånare. Högfjället med blommande lappljung, fjällsippor och isranunkel hör också till bilden av detta landskap som jag tagit, just till mitt hjärta. Som vanligt är det naturens egna ljud som står för musiken. Vinden, polande bäckar i snösmältningstid, fågelsång och, inte minst, den så eftertraktade tystnaden. Denna bristvara i vårt moderna samhälle.

Välkommen till några av mina smultronställen.

MITT LIV - som naturfilmare

Under dryga 40 år har jag haft förmånen att ha min hobby som yrke. Jag känner mig oerhört privilegierad. Med hjälp av mina tre ledstjärnor hänsyn, respekt och ödmjukhet, har jag kommit både djur och fåglar nära. I denna film har jag valt ut ett antal episoder som jag lagrat på en speciell plats i min hjärnas minnesarkiv. Jag har tillbringat många dygn, ja veckor och månader i framför allt den nordiska vildmarken, och det är i denna del av världen jag känner mig hemma. Det är här jag trivs som bäst. Jag är och förblir naturfilmare, det är ett sätt att leva. Det bästa!

​